Sanna Ryberg var 27 år och kände sig annorlunda. Hon hade svårt att behålla ett jobb, förstod inte när kollegorna skämtade och när hon själv skämtade var det bara hon som skrattade.

– Alla mina försök misslyckades och jag isolerade mig i stället. Jag förstod inte människor och människor förstod inte mig. Allt kändes meningslöst och jag kände mig, utan undantag, alltid utanför, säger Sanna.

Så ska det väl inte behöva vara?

Vändningen kom två år senare när hon på uppmaning av sin blivande fru gjorde en utredning och en läkare gav henne svaret: Du har asperger*.

– Jag förstod plötsligt mycket mer. Nu behövde jag inte låtsas vara någon jag inte är. Jag tycker om den jag är och mår mycket bättre nu när jag inte försöker göra andra väl till mods genom att dränera hela min energidepå. Jag har lärt mig att det är okej att säga nej trots att andra inte förstår varför, säger Sanna.

Under 29 år har Sanna övat flitigt på att passa in. Hon lärde sig sociala koder utantill, utan att egentligen förstå dem. Vad man ska svara när någon frågar hur man mår, hur man småpratar om oviktiga saker.

– Sådant lärde jag mig på samma sätt som andra lär sig grammatik eller samhällsvetenskap. Varenda gång jag kom hem efter en social tillställning funderade jag på vad som hade sagts, vilka svar de hade gett och så la jag det i min minnesbank, säger hon.

Vad gör en diagnos för skillnad då?

Det är ju inte så att Sannas svårigheter försvann när hon fick diagnosen, men hon förstår sig själv bättre nu. Hon får hjälp av sin fru Emma när hon inte riktigt hänger med.

– När jag inte förstår ironi så tittar jag på Emma och hon vet direkt vad jag undrar över och förklarar. Det tog ett tag för oss att hitta rätt sätt att kommunicera med varandra eftersom jag ofta tolkar meningar bokstavligt. Säger hon att jag ska öppna dörren för katterna så gör jag det, men jag stänger den inte. Men vi har lärt oss och oftast blir det många skratt istället, säger Sanna.

Nygifta! Sanna tillsammans med sin fru Emma.

För Sanna var det en lättnad att få diagnosen, men inte lätt. Hon måste ofta förklara och försvara sig och många ifrågasätter om hon verkligen har asperger.

– Eftersom jag inte visar hur jobbigt det är, eller beter mig som de tror att man ska göra med asperger, så möts jag av skepticism. Många kommenterar i stil med ”jag tror alla har en släng av det”. Men nej, det har inte alla. Hade alla haft det så skulle det inte vara norm att hålla ögonkontakt, skaka hand och krama bekanta. Det skulle inte vara kutym att ge hintar om vad man vill istället för att bara säga det rakt ut. Hade alla haft en släng av autism hade jag inte haft de problemen med världen som jag bevisligen har, säger hon.

Sanna och hennes mamma.

Det har varit riktigt jobbigt för Sanna i perioder. Sjukskrivningar, mediciner, ätstörningar, depression, ångest, social fobi. Hon kunde inte behålla ett jobb mer än 5-6 månader innan hon gick in i väggen. I dag väljer hon att berätta om sin diagnos tidigt, för att folk inte ska dra sig undan.

– Jag är inte ledsen över att jag har asperger. Inte alls. Däremot är jag ledsen över att samhället har så fasta ramar att jag, och många andra, inte passar in. Hade samhället haft större förståelse och större formbarhet hade diagnosen inte setts som negativ. Det hade istället setts som ett annat sätt att tänka. Ett annat sätt att arbeta. Ett annat sätt att vara, säger hon.

*ASPERGER

Asperger är inte en diagnos längre utan går numera under autism. Men det är en diagnos som många fortfarande med stolthet beskriver sig själva med. Därför använder texten ordet asperger.

Styrkor, svagheter och strategier

Det finns lika många varianter av asperger som det finns personer med diagnosen. Så här beskriver Sanna sig själv:

SANNAS STYRKOR:

”Logik och språk. Jag har lätt för att se mönster och algoritmer. Tack vare mjölkpaketen lärde jag mig läsa som fyraåring och började tidigt läsa enklare böcker. Min mamma brukade utmana mig i stavningslekar och det är även språk och böcker som följt mig som ett specialintresse genom hela livet. Jag läser idag till litteraturvetare på universitet.”

SANNAS SVAGHETER:

”Jag kan bli helt okontaktbar för att intrycken har varit för många och jag har glömt mina strategier. Det är ett stort problem, jag kan inte urskilja röster från varandra, jag kan inte värja mig från den skrikigt röda färgen i ögonvrån och jag kan inte hålla flera bollar i luften samtidigt. Jag kan inte heller tänka abstrakt. Jag kan inte tänka i tankebanor som ”om det inte hade hänt så hade…”

SANNAS STRATEGIER:

”Rutiner och scheman. Jag har ett schema för hur jag ska göra när jag diskar, annars gör jag det i fel ordning och sådant tar väldigt mycket energi för mig. Att vara social tar väldigt mycket energi så jag brukar dela in stora sociala tillställningar i etapper och gå undan ibland. Rutiner är otroligt viktigt. Att bre en smörgås är en medveten handling för mig. Jag tar varje steg för sig så jag inte glömmer av ett steg i mitten, till exempel att tina brödet. Det har hänt…”

Många reagerar med lättnad, men också med sorg.

Gunvor Larsson Abbad har forskat om hur det är att leva med asperger och träffat många som fått diagnosen i vuxen ålder. Ofta har de fått andra diagnoser innan, som depression, ångest och tvångssyndrom. Och ofta har de mått dåligt av att inte veta.

– Nästan alla pratar om mobbning, kränkningar och utsatthet. Många pratar om en oförmåga att stanna på sina jobb, säger Larsson Abbad.

Men det finns också positiva aspekter med att få diagnosen som vuxen.

– Du har hunnit skapa egna strategier som fungerar för dig. De som fått diagnosen som barn litade mer på att systemet ordnar saker, hjälper till med utbildning och jobb.

Lättnad och sorg

Många som får diagnosen reagerar som Sanna, med lättnad. Med diagnosen kommer en förståelse för varför man alltid har känt sig annorlunda. Men även sorg är en vanlig reaktion.

– Det är väldigt vanligt att man känner lättnad och samtidigt sorg och vemod. Jag har en funktionsnedsättning och det är inget jag kan medicinera bort. Jag kommer aldrig att förstå varför andra människor inte förstår mig. Många känner sorg över att det alltid kommer att vara svårt att skapa vänskapsband och kärleksrelationer, säger Larsson Abbad.

Stolthet

En annan vanlig känsla är stolthet. Medvetenheten om asperger växer och på tv syns karaktärer som Saga Norén, som är en förebild för många med asperger. Fördomarna och problemen är ofta större för anhöriga än för personerna med asperger, enligt Larsson Abbad.

– Det är lite hippt att ha asperger, du är lite kufig men det är ändå en ganska positiv bild som förmedlas. Personer med asperger är ofta verbalt skickliga och duktiga inom vissa specialintressen, även om det skiljer sig väldigt mycket, vissa fungerar väl och andra inte. Det finns en stark empowermentrörelse där människor med asperger kräver att få duga som de är.