Av Lisbet

Obeskrivligt trött. Energin räcker inte ens till att lyfta handen och slå numret till en vän. Kraftlös. Bottenfrusen. Slut.

Visst är det konstigt? När jag egentligen borde slappna av och njuta av friden, när ett visst lugn har infunnit sig efter år av slit. Då slår tröttheten till ordentligt och plötsligt känns det som om jag aldrig mer skulle kunna bjuda hem någon, göra ett vettigt handtag på jobbet, sköta mitt sociala liv någorlunda eller knappt ens sova ordentligt en hel natt. Det är liksom för sent. Känns det som.

Under de senaste tio åren har jag bland annat sökt, fått avslag och överklagat avslaget på ansökan om stöd enligt LSS för barnet med fel diagnos men stora behov. Varit obetald dygnet-runt-jour för ett halvvuxet barn. Sett till att det numera vuxna barnet fått genomgå en ny utredning och fått rätt diagnos. Äntligen! Skaffat barnet en lägenhet lagom långt bort från mig, i en stadsdel där det finns ett bra stöd för personer med neuropsykiatriska funktionshinder. Kämpat för ett vettigt boendestöd åt mitt barn. Diskuterat mediciner. Försökt få en bättre läkare vid flera tillfällen – en gång lyckades det med hjälp av jurist. En bra jurist som vi lärt känna av orsaker som många föräldrar till graffitimålande ungdomar tyvärr känner igen alltför väl.

Vi har mött så kallade proffs, som visade sig veta mest om att ge stöd åt folk som sitter i rullstol. Som tilltalade min son som om han vore antingen ett spädbarn eller en bandit och mig som om jag vore mindre vetande, eller åtminstone tillfälligt otillräknelig. ”Proffs” som tar rejält betalt för att tala om för min son, efter det att jag kritiserat deras vård, att han är en mammagris och att hans största problem är att jag överbeskyddar honom. Som förbjuder honom att ringa mig.

Läser en undersökning av hur äldre föräldrar till vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder mår. Alldeles väldigt mycket stämmer. Vi envisa, slitna, ofta ensamma, som måste finnas till hands alltid. I evighet. Amen. Vi alla som lever med oron. ”Varför har han inte ringt på flera dar?” ”Har något hänt?” ”Men jag borde nog inte störa!” Alla vi föräldrar som försöker hjälpa våra vuxna barn att frigöra sig från oss samtidigt som vi ser att mycket inte fungerar och att de far illa. Vi ser att våra barn ofta får betala ett alltför högt pris för sin, ibland motvilliga, självständighet. Utlämnade till personal som ständigt byts ut, som visserligen då och då är eldsjälar men lika ofta enbart tycks se våra barn som bekväma födkrokar. Är det ett värdigt liv enligt vårt samhälle? Enligt LSS? Man vill bara SKRIKA! Vad är det för värld vi lever i?!

Men stopp! Vänta lite. Det har ju faktiskt hänt saker! Det vuxna barnet får äntligen stöd i vardagen, stöd som ges med respekt och på hans egna villkor. Han har till och med en Individuell Plan Enligt LSS…! Som han själv tycker är mest bara onödig och fånig. Hans pappa hjälper honom att själv sköta sin ekonomi. Han har en trygg regelbunden samtalskontakt. Med hjälp av vår husläkare – en verkligt bra doktor med hjärtat på rätta stället – håller han nu på att minska behandlingen med psykofarmaka som psykiatrin ordinerat de senaste åren. Han har genomfört en dryg termin på folkhögskola. Han upplever sitt livs första längre kärleksrelation. Så här bra var det längesen han mådde!

Men jag har blivit så trött. Det kallas visst utmattningsdepression. På radion säger en arg man att utmattad är lika med lat. Jag ler… faktiskt.

Trött. Ändå mindre att göra än förut. Men oron finns kvar. I evighet.

-------------------------------------------------

Jag är så jävla trött oxå. 

ASTMAN tar livet av mig !

Sover 12-14 timmar på dygnet....

Hoppas att jag blir frisk snart