Scenen är slutet av sextiotalet. Vår tioårige uppfinnare, tillika Aspie, har flyttat till en mellanstadieskola och börjat fyran. Det går väl inte sådär strålande, kan man säga.

Eftersom Connys mamma är frånskild är han såklart stämplad som ett problembarn. En sån där skilsmässounge. Han är i bråk varje dag, för när mobbargänget ger sig på honom slår han tillbaka, varje gång, utan att ge upp eller förtröttas. Att han borde inta någon särskild plats i den sociala hierarkin har gått honom spårlöst förbi.

Den nya skolans matsal är en besvikelse. Särskilt spaghettin är besvärlig, en sorts geleartad massa som mattanterna skär en dallrande fyrkant av och slafsar upp på tallriken. Och man måste äta upp alltihop, mat får inte slängas.

Connys mamma reser en del i jobbet, till ställen som Libanon, Italien, Ungern och Sovjet. Hemma äts det i första hand medelhavsmat, pasta, grytor, färska grönsaker, frukt. I saluhallen på andra sidan stan inhandlas färska örtkryddor, och Conny när en egen passion för matlagning.

Conny funderar. Han förstår att mattanterna inte klarar av att koka spaghettin al dente, så den är spänstig och fast i mitten. De vet kanske hur man ska göra, kommer han fram till, men det kan ju inte vara enkelt att koka så mycket pasta till så många barn. Tanterna är ganska små. Kastrullen väger nog för mycket.

Men Conny har en lösning! Han tänker ut en särskild rullvagn för den enorma kastrullen, och en lyftkonstruktion som gör det enkelt att hälla av vattnet och samtidigt olja pastan. Så gör han en ritning. Med spretiga versaler och sin allra finaste handstil förklarar han skissens olika delar. Här är kastrullen. Så här fungerar vagnen. Pasta ska kokas tills den är bara lite, lite hård i mitten. Sen häller man av vattnet genom att tippa alltihop i specialtratten, och avslutar med olja. Vips ligger spaghettin i matblecket, rykande varm, spänstig och perfekt. För säkerhets skull skriver han upp vilka pastamärken som fungerar, och koktider för dem. Det är viktigt med detaljerna! Glad i hågen går han iväg till matsalen och lämnade fram lappen med orden: ”Här är en idé på hur man kokar bra spaghetti!”

Några dagar senare blir Conny kallad till rektorn. Det blir han så ofta, säkert en gång i veckan, så det är inget han bryr sig särskilt om. Men när han kommer dit står husmor bredvid rektorns skrivbord, och Conny får sitta på en pinnstol. Till hans stora förvåning är husmor inte alls glad över hans hjälpsamma uppfinning. Hon tycker att han är oförskämd som kritiserar hennes matlagning, och säger att det inget fel på maten.

Fast jo, det är fel på maten, säger den spetiga lilla tioåringen med det aldrig sinande ordflödet. Helt sakligt börjar han lista upp felen med maten: Den är inte god. Pastan är värst, det är som spaghettialadåb. Den dallrar! Pasta som ska vara al dente, det betyder att den ska vara nästan fast i mitten. Köttfärssåsen innehåller alldeles för lite lök. Och varför finns det inga kryddor i den? Oregano, timjan, mejram, rosmarin…

Lappskojsen är seg, som klister i munnen. Det är mycket annat som inte smakar bra. Och det är inte bara Conny som tycker det, alla barnen ogillar maten! Och så måste man äta upp, fast barnen inte får lägga upp maten själva, och det är ju ett stort problem, för säger man ”lite” får man ändå en stor, slafsig portion. Som man måste äta upp. Och det kunde det gott stå salt och peppar framme.

Här bryter husmor in att då skulle alla barn ta alldeles för mycket salt och peppar! Men det argumentet är ju bara dumt, det köper inte den tioårige matkonässören. Man kryddar för att det ska bli gott, inte mer än så, det finns väl inga barn som vill äta alldeles för salt eller pepprad mat. Och varför finns inga färska grönsaker?

Jomen, det gör det ju, invänder husmor. Nej, säger Conny, det finns bara hackad vitkål i lingonsylt, en kletig och alldeles för söt massa. Vitkål ska man finstrimla och blanda med olja, vinäger och kryddor. Han kan visa hur man gör!

Husmor och rektorn pratar över huvudet på Conny. Så säger husmor att han måste inte äta maten om inte passar. Conny svarar vänligt att han givetvis kan tänka sig knäckebrödsmackor, men att problemet med att någon annan häller upp mat som inte får slängas kvarstår. Husmor knycker på nacken. Nej, det får han ju förstå att maten är maten, som man ska bli mätt på. Knäckebröd kan man äta till, men man får inte äta upp allt bröd, hur skulle det se ut? Hon går iväg till sin matlagning.

Kvar är rektorn och tioåringen. De känner varann rätt väl vid det här laget. Rektorn har antagligen en god aning om att den avbasning som husmor kommit med har gått barnet helt förbi. Conny ställer sig bredvid rektorn och förklarar med ritade bilder hur man bäst lagar spaghetti. Han frågar rektorn om hon brukar äta i matsalen, och uttrycker sin förståelse när hon säger att hon inte gör det. Och så berättar han frimodigt om vad barnen gör med maten, för att det inte ska märkas att de inte äter upp.

Efter en stund får han gå tillbaka till klassrummet. Han är fortfarande ganska förvånad över att hans omtänksamma uppfinning inte blev så väl emottagen av husmor. Mattanten han lämnade den till hade ju tackat så mycket och verkat glad?

En inte alltför lång tid efter detta inför skolmatsalen en hink att slänga mat i. Efter en särskilt besvärlig incident – när vaktmästaren inte kunde bära ut soppåsen med mjölktetror för att de var fyllda av mat – har skolan har gjort ett avtal med en grisbonde i närheten, som kommer varje dag och hämtar matrester. Några kryddor eller färska grönsaker blir det dock inte. Och pastan fortsätter att serveras av personalen, i aladåbform.

Sensmoral: Bildstöd är inte till någon större hjälp när det är viljan som saknas? ;)