misstänker att.....
hans pappa är på väg att "gå in i väggen"
Från bloggen: Livets bilder.
Blir du utmattad för att du är stark eller svag?
Posted: 09 Apr 2016 11:15 AM PDT
Vet ni, det var inte så att jag tappade sugen där för fem år sedan.
Det var inte heller så att jag lessnade på mitt jobb och på livet och därför drog mig undan världen. Flydde.
Blev sjukskriven.
Jag hade tvärt om kämpat i många år för att få ihop vardagen. För att kunna fortsätta med det jag ville. För att få energin att räcka till alla delar.
Det handlade inte heller om en oförmåga att hantera stress. Jag ser det som att jag snarare hanterade stressen för länge och att energin tillslut inte räckte till.
Personer med utmattning beskrivs ibland som någon som har en sämre förmåga att hantera stress. Som är mindre stresståliga. Som på något sätt är svagare och därför dukar under fortare än andra.
Men det handlar sannerligen inte om svaga människor.
Många är snarare högpresterande personer med stor kapacitet. Som inte är rädda för att hugga i, och som brinner för det de gör. Som inte avgränsar sig utan tar på sig mer än andra. Eldsjälarna som alltid gör det där lilla extra, för någon annans skull. De osjälviska. De som väljer att arbeta i människoyrken där det handlar om att se till andras bästa. Som bär på en samvetsstress eftersom de ser de som hamnar i kläm.
För de som blir utmattade är de som inte kan se någon annan drabbas utan att låta bli att bry sig om.
Någon har sagt att de som blir utmattade har varit för starka för länge. Som inte bromsat i tid. Och då tänker jag att det kanske mer handlar om att de här personerna pressar sig hårdare än andra än stressar mer än andra. Och att de ofta också har en drivkraft som ligger utanför sig själva.
Det gäller inte bara eldsjälen, utan alla som av någon anledning pressar sig hårt under lång tid utan tillräcklig återhämtning.
Kriterierna för utmattning säger: "Symtomen har utvecklats till följd av en eller flera identifierbara stressfaktorer vilka har förelegat under minst sex månader." Det handlar om stress som påverkar sömnen, sa Martin Ingvar i TV4. När stressen påverkar den stora källan till återhämtning, då är den en risk för utmattning.
Detta gäller alltså oavsett om det är en ÖB som arbetar dubbel heltid, vårdpersonal som brinner för sina patienter, en förälder till ett svårt sjukt barn som tvingas vaka på nätterna eller en person med en funktionsnedsättningar som utsätts för högre belastning på grund av ett otillgängligt samhälle.
Personer som utsätter sig för - eller ofrivilligt utsätts för - mer stress och tar i hårdare i stället för att backa. Som konstant tvingas använda mer resurser än vad de har tillgångar och därför blir sjuka.
För hög belastning och för lite återhämtning under för lång tid är orsaken. Inte svaghet, vekhet eller lathet.
Kan det vara så att de som är svagare - eller har mer svängrum - backar fortare och blir inte blir sjuka av stress i samma utsträckning?
Att svagheten blir deras räddning?
Det är inget fel i att individen får lära sig att ta hand om sig själv bättre. Men jag tycker att det är märkligt att bördan mångt och mycket läggs på individen, att det är individen som ska förändra sitt förhållningssätt till stress, sätta gränser och förändra sitt beteende. Egentligen ta bort sin styrka och bli mera svag.
Jag skulle hellre se ett samhälle där vi hade omsorg om alla typer av människor. Där personer kunde vara drivkraftiga, empatiska eldsjälar - utan att de och deras välvilja skoningslöst utnyttjades. Att personer som valde kontaktyrken fick de resurser de behövdeför att göra sitt jobb utan att brinna upp. Där det fanns stödsystem som _verkligen_ fungerade för de som behövde dem, exempelvis föräldrar till svårt sjuka eller funktionsnedsatta barn. Jag önskar att människor med funktionsnedsättningar slapp kämpa så förtvivlat mot det otillgängliga samhället, så att de kunde få koncentrera sig på att leva sitt liv i stället för att krångla.
I ett sådant samhälle kanske människor kunde få fortsätta vara som de är utan att bli sjuka av stress!
Posted: 09 Apr 2016 11:15 AM PDT
Vet ni, det var inte så att jag tappade sugen där för fem år sedan.
Det var inte heller så att jag lessnade på mitt jobb och på livet och därför drog mig undan världen. Flydde.
Blev sjukskriven.
Jag hade tvärt om kämpat i många år för att få ihop vardagen. För att kunna fortsätta med det jag ville. För att få energin att räcka till alla delar.
Det handlade inte heller om en oförmåga att hantera stress. Jag ser det som att jag snarare hanterade stressen för länge och att energin tillslut inte räckte till.
Personer med utmattning beskrivs ibland som någon som har en sämre förmåga att hantera stress. Som är mindre stresståliga. Som på något sätt är svagare och därför dukar under fortare än andra.
Men det handlar sannerligen inte om svaga människor.
Många är snarare högpresterande personer med stor kapacitet. Som inte är rädda för att hugga i, och som brinner för det de gör. Som inte avgränsar sig utan tar på sig mer än andra. Eldsjälarna som alltid gör det där lilla extra, för någon annans skull. De osjälviska. De som väljer att arbeta i människoyrken där det handlar om att se till andras bästa. Som bär på en samvetsstress eftersom de ser de som hamnar i kläm.
För de som blir utmattade är de som inte kan se någon annan drabbas utan att låta bli att bry sig om.
Någon har sagt att de som blir utmattade har varit för starka för länge. Som inte bromsat i tid. Och då tänker jag att det kanske mer handlar om att de här personerna pressar sig hårdare än andra än stressar mer än andra. Och att de ofta också har en drivkraft som ligger utanför sig själva.
Det gäller inte bara eldsjälen, utan alla som av någon anledning pressar sig hårt under lång tid utan tillräcklig återhämtning.
Kriterierna för utmattning säger: "Symtomen har utvecklats till följd av en eller flera identifierbara stressfaktorer vilka har förelegat under minst sex månader." Det handlar om stress som påverkar sömnen, sa Martin Ingvar i TV4. När stressen påverkar den stora källan till återhämtning, då är den en risk för utmattning.
Detta gäller alltså oavsett om det är en ÖB som arbetar dubbel heltid, vårdpersonal som brinner för sina patienter, en förälder till ett svårt sjukt barn som tvingas vaka på nätterna eller en person med en funktionsnedsättningar som utsätts för högre belastning på grund av ett otillgängligt samhälle.
Personer som utsätter sig för - eller ofrivilligt utsätts för - mer stress och tar i hårdare i stället för att backa. Som konstant tvingas använda mer resurser än vad de har tillgångar och därför blir sjuka.
För hög belastning och för lite återhämtning under för lång tid är orsaken. Inte svaghet, vekhet eller lathet.
Kan det vara så att de som är svagare - eller har mer svängrum - backar fortare och blir inte blir sjuka av stress i samma utsträckning?
Att svagheten blir deras räddning?
Det är inget fel i att individen får lära sig att ta hand om sig själv bättre. Men jag tycker att det är märkligt att bördan mångt och mycket läggs på individen, att det är individen som ska förändra sitt förhållningssätt till stress, sätta gränser och förändra sitt beteende. Egentligen ta bort sin styrka och bli mera svag.
Jag skulle hellre se ett samhälle där vi hade omsorg om alla typer av människor. Där personer kunde vara drivkraftiga, empatiska eldsjälar - utan att de och deras välvilja skoningslöst utnyttjades. Att personer som valde kontaktyrken fick de resurser de behövdeför att göra sitt jobb utan att brinna upp. Där det fanns stödsystem som _verkligen_ fungerade för de som behövde dem, exempelvis föräldrar till svårt sjuka eller funktionsnedsatta barn. Jag önskar att människor med funktionsnedsättningar slapp kämpa så förtvivlat mot det otillgängliga samhället, så att de kunde få koncentrera sig på att leva sitt liv i stället för att krångla.
I ett sådant samhälle kanske människor kunde få fortsätta vara som de är utan att bli sjuka av stress!