"Du mamma. En massa personer som har autism får depressioner. Varför får de det? Vad beror det på? Jag har aldrig haft nån depression fast jag har autism. Kommer jag att få det?"

Mathilda smattrade fram frågorna fortare än min före detta universitetslärare i biologi bytte overheadbilder på den tid det begav sig. Men tydligen förväntades jag svara nu. Jag funderade omsorgsfullt på hur jag skulle kunna besvara det hela utan att bli för långrandig, samtidigt som jag höll mig till fakta. Mathilda gillar att få veta sanningen. Hon är inte så intresserad av försköningar.

"Alla som har autism får inte en depression nån gång i livet, så det är inte säkert att du får", började jag, "men depressioner är ganska vanliga även när man inte har autism, så det kan ju förstås bli så ändå."

Mathilda lyssnade spänt. Jag visste inte ens att hon hade hört ordet depression förut, än mindre hade något begrepp om vad det betydde. Men tydligen var hon intresserad av ämnet, så jag fortsatte:

"När man har autism eller ADHD eller så, då kan depressioner bero på olika saker. En sak är melatoninbrist. Till exempel kanske man sover dåligt. Då blir kroppen känsligare för depression. Men melatonin hör också ihop med andra ämnen i hjärnan som skyddar mot depressioner, och som ändras av dem, till exempel serotonin. Så det kan vara så att personer med autism är extra känsliga för att få depressioner för att de har lite andra ämnen i hjärnan, eller andra nivåer, som med melatonin. Forskarna tror att det skulle kunna vara så, men det är ingen som vet säkert. Det är sånt som man behöver forska mer på.

Men för det mesta är depression vid autism helt enkelt ett tecken på trötthet och stress. Att man har haft det för jobbigt för länge.

För har man autism har man oftast ett stressigare liv än andra. Kanske man inte får det stöd man behöver, till exempel bildscheman eller bra förklaringar eller en klocka man förstår eller så. Då blir man förstås stressad.

Eller kanske har man inte så mycket anpassningar i skolan, så det är mycket ljud eller så kanske man inte vet vad som ska hända för att man inte förstår och ingen förklarar. Och sånt är ju väldigt stressande.

Eller så kanske det händer jättejobbiga saker, som till exempel…"

Här bröt Mathilda in med stor inlevelse:

"Som till exempel att nån knyter skorna fel på en när de ska hjälpa en… varenda gång… sånt kan vara JÄTTEJOBBIGT när man har autism!"

"Till exempel… det…" sade jag, och tappade bort mig alldeles.

Fast det gjorde inte så mycket. Mathilda hade ändå kommit på att hon behövde hämta nåt i hallen. Så den långa förklaringen om vad man numera forskar på och funderar kring – som inflammationsbenägenhet, endocannabinoider och depression som tecken på ett mer lättinflammerat system – fick vi ta senare