Hon är så klok...
Ungefär 10 % av barnen som börjar i den svenska grundskolans sexårsverksamhet har en eller flera svårigheter inom det neuropsykiatriska området (npf) även om alla inte upptäcks redan då. Det innebär att de har eller kommer att få en diagnos som heter adhd, add, autism, aspergers syndrom, tourettes. Ofta har de eller så kommer de att få flera av de redan nämnde diagnoserna.
Som grädde på moset kommer flertalet av dem jag nyss beskrev att inom några år efter att ha trätt in i det svenska skolväsendet även dra på sig tilläggssvårigheter så som ångest, fobier, ätstörningar, depressioner och självmordstankar bland annat.
Många av barnen jag nyss beskrev löper en markant högre risk att hamna i utanförskap, missbruk och kriminalitet bland annat. Det vet vi. Det finns det numera forskning på.
Familjerna kring de nyss beskrivna barnen löper en markant högre risk att drabbas av utanförskap, skilsmässor, depressioner, psykiatriska sjukdomar. Familjerna lever ett liv som, vill jag nog påstå, är näst intill omöjligt att förstå om man inte finns i dess absoluta närhet.
Min första fråga idag är; Varför får inte lärarstudenter en gedigen utbildning i hur man möter den grupp barn som är så stor att du inte kan vara lärare i en vecka utan att stöta på minst ett barn med svårigheterna?
När jag läste till lärare för 25 år sedan så hade jag och mina kurskamrater en veckas utbildning kring barn med funktionsnedsättningar. På den veckan skulle vi hinna med alla former av handikapp. Det säger väl sig självt att vi inte fick någon vidare djup kunskap i de barn som det faktiskt är viktigast att förstå för att kunna möta på rätt sätt...
Av de lärarstudenter jag mött de senaste åren beskriver alla att det inte skett någon vidare förändring sedan jag tog examen. Inte heller märks det av då jag på måfå letar och jämför lärarutbildningars utbildning i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) i vårt land.
Fast vi idag vet att barn med npf-diagnoser behöver annan pedagogik, tydligare, bättre pedagogik än den man ger på de flesta skolor idag så görs ingen förändring.
Varför?
Min andra fråga för dagen är; Varför är det så viktigt att alla elever ska gå inkluderade i den svenska grundskolan när vi ser barn efter barn falla igenom och bli exkluderade, ge upp och hamna som "hemmasittare" istället för att inkluderas med övriga klasskamrater? Att arbeta för en skola som är tillgänglig för alla är viktigt, men det kan inte vara på bekostnad av de barn som inte klarar av att gå inkluderade i en "vanlig" klass. Det måste finnas flera alternativ, eftersom barn, människor har så olika behov.
Varje barn som ger upp, som slutar gå till skolan, som drabbas av ångest, fobier, ätstörningar, självskadebeteende etc är ett fullständigt misslyckande för svenska staten, för vårt samhälle.
Alldeles för många av de knappt 10 procent barn i den svenska grundskolan är mer eller mindre drabbade. Det beror till största delen på okunskap och inkompetens i den svenska skolan - inte för att man som lärare inte VILL hjälpa eleverna, men för att man inte har rätt kunskap. En kunskap som det borde vara krav att alla lärosäten i Sverige som utbildar lärare har!
När kommer svenska lärarutbildningar börja utbilda lärarstudenter, på riktigt, i hur man möter barn med npf-diagnoser och deras familjer? När kommer svenska lärarubildningar få möjlighet att ge lärare rätt redskap i att möta barn med npf-svårigheter?