det blir bara värre & värre....

som jag skrev i ett inlägg för några dagar sedan...
"om nån hade sagt för fyra år sen att vår son har ADD/Asperger så hade jag bara skrattat"
Nu skrattar jag inte längre....
Problemen blir bara större, tydligare och jobbigare för var dag.
VARFÖR ???
Är det hemmiljön,skolans krav, samhället, bemötandet som tydligör det negativa ?
Varför såg jag inte detta när han var liten ? Var det nån annan som såg ? Men inte sa nåt?
Var jag blind ? Levde i förnekelse ?
Men i vår knasiga vardag så är ju allt rätt så normalt,
vi anpassar oss.....
trippar på tå....
planerar utifrån honom....
 
Men ibland (oftast) känner jag att han;
"äter upp mig",
lever via mig,
jag är likxom ingen egen individ längre,
har ingen egen tid.
Kommer det att vara så för alltid ?

Blir lite irriterad på Underbara ADHD s blogg,
VAD ÄR DET FÖR UNDERBART MED ADHD?
Nåväl nån dag kommer jag kanske ochså tycka & tänka så....
Men det viktigast är att han nångång får den känslan,  av att vara underbar & unik
FÖR det är han i mina ögon !
men kanske inte just ikväll ;-)  
 
( duschdax)